Devil
Jag gillar M. Night Shyamalans filmer. Jag gillar hans mystiska berättelser och hans små twister som dyker upp.
Devil är absolut inget undantag.
Fem stycken främlingar ska åka i en hiss i en skyskrapa. Plötsligt går den sönder och står helt stilla vilket skapar kraftig irritation.
Någonstans i skyskrapan sitter servicepersonalen och gör allt dom kan för att få ordning på problemet. Dom är dock inte beredda på att någon av dom fem är en bestialisk mördare. Ett större problem är det bara finns envägskommunikation via hissradion. Personerna i hissen hör servicepersonalen. Servicepersonalen hör ingenting vilket skapar stora problem för alla inblandade.
Då och då slocknar lampan i hissen, och när ljuset är tillbaka har någon blivit mördad.
Jag kan förstå att det inte låter som en speciellt intressant film. Men det är det då filmen har en mängd sidoberättelser vilket skapar ett mycket intressant pussel som sakta men säkert börjar ta form. Och när pusslet är klart får man, iallafall jag en riktig "aha" upplevelse.
Det som gör den spännande är att man bygger teorier vem som är mördaren. Man velar fram och tillbaka vem mördaren kan vara, och teori efter teori brister. Alla i hissen är potentiella mördare och har ett tvivelaktigt förflutet vilket ökar mystiken ännu mera. Att förutse slutet och upplösningen är mer eller mindre omöjligt.
Filmen är endast 80 minuter, och är också spännande redan vid första filmrutan. Det är intressanta dialoger och ett riktigt bra ljudspår som höjer upplevelsen ordentligt. Skådespelarna har jag inte sett tidigare men dom gör ett riktigt bra jobb och känns trovärdiga i sina roller.
Personligen tycker jag det är en av de bästa thrillerfilmerna under 2010. Den är snygg, smart och riktigt orginell.
Nu äntligen kanske folk kommer sluta klanka ner på M.Night Shyamalans filmer och inse vilket geni han är.
Devil kommer bli ett givet köp när den släpps på bluray och kommer garanterat ses mer än en gång.
Draktränaren
Dreamworks har haft många höjdarfilmer genom åren. Vi har fått Shreck, Kung Fu Panda och Madagascar.
Detta är ännu en ruskigt bra animerad film med fantastisk animation och en bra story som gör detta till en undert äventyr för alla åldrar.
Draktränaren handlar om Hicke som är en liten vikingapojke som bor på en ö där det haglar och snöar nästan året om. Hans far är oroad över Hicke då han är liten, svag och ganska klantig och uppfinner gång på gång vapen som aldrig fungerar. Men en natt lyckas Hicke pricka en drake med en egengjord slunga.
Det visar sig att draken han fångar är en Nattfasa, den mest fruktade draksorten av alla. Men det visar sig att drakarna inte alls är så mordiska och hemska som vikingarna trott, och en vänskap mellan Hicke och draken "Tandlös" växer sig fram. Vilket måste hållas hemlig då vikingarnas barn tränas till att bli drakdödare. Bland barnen har vi den kaxiga tjejen Astrid som kämpar stenhårt för att bli en framgångsrik drakdödare. Hicke är hemligt kär i henne och gör vad han kan för att vinna hennes kärlek.
Jag såg den här filmen med höga förhoppningar och jag fick precis det jag ville ha. Filmen är otroligt vacker och man kan inte låta bli att älska karaktärerna Hicke och Tandlös. Visst kan filmen ses som lite förutsägbar, men det är trots allt en film riktad mot barn.
Filmen har många och bra actionscener och tempot är för att vara en barnfilm riktigt högt. En och annan moralkaka får man också men inte så att man stör sig på något sätt.
Det som gör filmen så bra är just animeringen. Det är ruskigt detaljerat och mycket vackra färger. Många animerade filmer brukar kunna vara ganska stela, men det är allt annat än stelt i Draktränaren och jag ångrar idag att jag inte såg den i 3D på bio. Det är riktigt tuffa flygscener som skulle få en att trilla ur stolen på biografen.
Nu har jag bara sett filmen på DVD och längtar efter att se den på Bluray då det kommer vara en enorm upplevelse både vad gäller ljud och bild.
Alla föräldrar borde se den här filmen ihop med sina barn. Det är verkligen en upplevelse för hela familjen. Min draktokiga 4åring älskade den här filmen så jag tror inte den är för otäck för någon speciell ålder. Men alla barn är olika så det kan säkert vara så att vissa barn tycker den kan vara lite läskig så det är helt upp till er.
Filmen finns både på bluray och dvd på Discshop. Jag passar även på att tipsa om Discshops julkalender där ni hittar mycket godis så har ni tur dyker Draktränaren upp där.
Kommissarie Späck
Sverige var en gång i tiden riktigt bra på att göra komedier som verkligen fångade folks hjärta. Exempel på några filmer är Sällskapsresan, Repmånad och den första Göta Kanal. Vad som gjorde dom filmerna så fantastiska var att det fanns bra manus, bra skådespelare och mycket varm humor.
Det var länge sedan, mycket länge sedan.
Den nya filmen Kommissarie Späck är även den en komedi. Den har därimot ingenting gemensamt med de gamla klassikerna jag nämde tidigare. Kommissarie Späck är dålig. Riktigt dålig och kan vara en av de sämsta filmer jag sett på mycket länge.
Filmen är en svensk variant av den humor som finnss i Hot Shots och Nakna Pistolen. Fast Kommissarie Späck skämtar med polisfilmerna Beck, Huss och Wallander.
Bakom denna katastrof till film ligger Fredde Granberg. Av humorn att döma så kom inte det som en överaskning. Han har en speciell stil som funkar i små mängder, men att stå ut med den i en långfilm är inte det lättaste.
Filmen handlar om Mårten Späck. Han är kommissarien som alltid är hungrig och han äter oavbrutet filmen igenom. Till sin hjälp har han Grynvald Karlsson och dom ska lösa ett mord.
En man har hittats. Han är genomborrad av knivar, skedar, gafflar och även en pepparkvarn.
Kommissarie Späck misstänker en seriesjälvmordsmördare.
I jakten på självmordsmördaren kommer poliserna tillsammans med polisen Irene Snusk in på ett litet sidospår som visar sig vara det värsta brottet i svensk kriminalhistoria.
Låter det skoj? Det finns vissa skämt som är roliga. Men det är inte många. Problemet med filmen är att det känns som dom har ett reservskämt direkt efter förra skämtet för att vara säkra på att man ska skratta minst en gång per scen.
Jag kan inte sätta fingret på exakt vad som gör att jag faktiskt avskyr den här filmen. Men det kan vara för att det är skämt efter skämt efter skämt och att inget av dom är speciellt kul. Det kan också vara för att huvudpersonen som spelas av Leif André inte passar i rollen, han ser även uttråkad ut och kan inte agera i den här typen av film. Det kan också vara att filmen känns otroligt krystad och inte alls intressant. Jag kan inte säga att jag såg fram mot den här filmen, men att att det skulle vara så här urbota dåligt kunde jag inte ens föreställa mig.
Den som "räddar" filmen är Johan Hedenberg som spelar Grynvald. Han gör faktiskt en riktigt bra tolkning av den sura och mycket förbannade polisen Gunvald Larsson. Och det är också Grynvald som gav mig det största skrattet i en scen som handlar om en tyskdubbad polis som pratar i osynk.
Men annars är det bara dåligt. Dåligt och långtråkigt. Jag känner att jag inte har mer att skriva om den här filmen. Jag brukar skriva mer ingående om skådespelare, budskap med mera. Men jag har inget intresse av det när det gäller den här filmen. Det finns inte, fast jag anstränger mig något som får mig att slösa energi på att skriva mer än nödvändigt om den.
Den är sämre än Göta Kanal 2 och 3. Det är helt sanslöst.
Köp den inte. Se den inte. Ladda inte ens hem den. Se sällskapsresan eller en valfri svensk film. Alla är bättre än Kommissarie Späck.
X-box Kinect
Den här månaden har varit dyr för mig. Men det har det varit värt. I helgen så köpte jag mig ett X-box Kinect.
För er som kanske inte vet vad det är så är det ett vanligt x-box, men med en medföljande kamera som registrerar dina rörelser. Detta leder till att man inte behöver någon handkontroll alls. Din kropp är alltså den som styr figuren i spelet.
När jag såg första trailern var jag riktigt skeptisk och trodde inte att det skulle fungera alls. Plus att trailern visade den ultimata lyckliga amerikanska familjen i vardagsrummer med ett extremt påklistrat leende i ansiktet.
Men när jag testade att spela inne på Media Markt så visade sig att det är så lycklig man blir. Man vevar, hoppar och flaxar oavbrutet. När jag sedan kom hem så spenderade jag och familjen och några vänner x antal timmar framför tv, vilket kändes dagen efter. Jag hade en helt otrolig träningsvärk i benen och axlarna.
Jag har bara det medföljande spelet Kinect Adventure. Grafiken är ganska så enkel, men det kompenseras med riktigt bra känsla, och rörelserna är riktigt synkade. På Kinect Adventures är det 5 olika småspel, det är allt från forsränning till att man ska täppa igen hål i en stor undervattenskammare som attackeras av olika fiskar. Man får använda exakt hela kroppen, inklusive huvud för att täppa igen hålen.
Hanteringen är enkel, och även min 4åriga son förstår hur man ska göra för att komma vidare mellan menyerna i spelen.
Kinect är kanske inte rätt spel om du verkligen vill spela ensam flera timmar om dagen, utan känns mer som en social funktion precis som Guitar Hero eller kanske Buzz. Fördelen därimot är att man verkligen blir aktiv av att spela. Som exempel för er dansintresserade kommer bland annat Zumba att släppas. Det kommer även en mängd olika sportspel. Och Ju hårdare rörelse du gör, ju hårdare/längre blir effekten i spelet. Så det går verkligen inte att mesa sig igenom spelen. Ni som kanske tvivlar bör iallafall testa att spela inne på Media Markt eller annat ställe. Det är lätt att bara läsa kommentarer på youtube eller olika forum och hänga upp sig på negativ feedback. Men jag har tillexempel inte upplevt något laggande eller släpningar på något sätt.
Jag tror på Kinecten och den känns mycket roligare än Nintendo Wii då man nu verkligen får använda hela kroppen och kan då också få ut max av spelandet.
Vissa tycker att känslan försvann när man inte längre behövde någon handkontroll. Och visst, jag kan förstå dom. Men nu är som sagt Kinecten inte den typen av spelande som det var förr. Inte än iallafall, för rykten säger att Gears Of War även ska släppas till Kinect, vilket kommer bli ruskigt spännande.
Priset för Kinect ligger omkring 1400 och då medföljer Kinect Adventures. Har du ingen X-box sedan tidigare kan man köpa ett paket med konsol+Kinecten med priser från 2600 beroende på vilken prestanda du vill ha.
Om Kinecten blir årets julklapp? Om du frågar mig så blir svaret ja.
jag lägger in en brutal smash på Kinecten
The Mist
Dags för första blurayrecensionen. Dagen till ära blir det filmen The Mist som jag tittade på nyligen.
En otroligt tjock dimma lägger sig över en liten håla någonstans i USA och lamslår hela staden. Ett tiotal invånare befinner sig i den lokala matbutiken när dimman anländer. Vissa tror det är en ovanligt tjock dimma, medans paranoian växer hos andra som har riktiga domedagsvisioner.
Ganska snart visar det sig att det inte är dimman som är farlig, utan det som gömmer sig i den.
När man hör om själva handlingen låter det kanske inte som världens mest orginella handling, och man kan lätt tro att det är precis som John Carpenters klassiker "The Fog", vilket är totalt fel. Även om likheterna finns så är The Fog mer en renodlad skräckfilm som verkligen är kuslig. Iallafall orginalet, remaken på The Fog vill jag helst glömma att den existerar.
The Mist är och har precis som så många andra av Stephen Kings filmatiserade böcker många vändningar och karaktärer som man finner ett stort obehag utav. I den här filmen lyckas man även få fram hur lätt folk kan manipuleras och hur lite det krävs för en mer eller mindre masspsykos.
Något som gör att jag gillar den här filmen är att den lyckas verkligen skapa en klaustrofobisk känsla och en enorm rädsla för vad som finns utanför skyltfönstret, men samtidigt att det är precis lika farligt att vara i butiken ihop med riktigt rädda bybor som blivit totalt hjärntvättade av den domedagsreligiösa kvinnan som håller butiken i ett hjärngrepp.
Tyvär finns det ju några negativa saker, och det är skådespelarna. I synnerlighet huvudpersonen som spelas av Thomas Jane. Han spelar över otroligt mycket och jag kan verkligen inte ta honom på allvar hur mycket jag än försöker. Och på grund av hans överspel får vissa scener inte den genomslagskraft man hade hoppats.
Men överlag så tillhör The Mist en av de absolut bästa filmerna som baserats på Stephen Kings böcker. Den är genuint intressant och man tappar aldrig intresset för vad som händer.
Utan att säga för mycket så har också The Mist den absolut bästa, och kanske mest oförutsägbara slutscen jag sett på mycket mycket länge. Det, samtidigt som musikgruppen Dead Can Dance mästerverk Host Of Seraphim dånar i bakgrunden lyckas skapa en total känsla av enorm,,,ja du få se själv. Mäktigt är det och man glömmer inte den scenen på mycket länge.
Då jag såg denna på bluray måste jag passa på och skriva lite om bilden och ljudet. Vad gäller bilden finns det absolut ingenting att anmärka på. Färgerna är riktigt skarpa och scenerna utomhus är helt fantastiska med den otroliga kontrasten som uppstår.
Ljudet är ännu bättre. Det dånar och smäller ordentligt och man behöver inte tänka på att ha hög volym för att få en riktigt bra ljudupplevelse. Så ska du testa surroundljudet finns det en scen i The Mist som verkligen gör sig bra.
Totalintrycket av The Mist är riktigt bra och filmen som gjorde sig bra redan på DVD får en helt ny genomslagskraft på bluray. Jag rekomendrar verkligen The Mist, och jag kan inte förstå att den fått så mycket negativ kritik på vissa håll.
Dessvärre verkar den ha utgått ur sortimentet på de flesta ställen men håll ögonen öppna efter denna film. Den finns på Tradera ganska ofta och brukar gå för runt 50kr, och det är den garanterat värd
SAW 3D
Filmerna om den samhällskritiska seriemördaren Jigsaw verkar aldrig ta slut. Men det gör absolut ingenting då jag anser dom vara riktigt orginella och faktiskt ha ett budskap som få verkar förstå.
Hur står sig SAW 3D mot resten av serien då?
Filmen har precis som tidigare en mängd historier som vävs samman mot slutet, och eftersom jag inte vill spoila för mycket ifall någon inte har sett alla andra delarna så går jag på själva bihandligen.
Bobby Dagen är en av få överlevare från Jigsaws fällor. Han har bestämt sig för att starta en stödgrupp för andra överlevare och har även skrivit en bok om hans överlevnadshistoria. Dessvärre finns det självklart en person som inte gillar det han gör och hans överlevnadsinstinkt sätts på prov ännu en gång, i sann Jigsaw anda.
Den här filmen är riktigt bra trots sina brister. Det är en av de sämre delarna kan jag säga direkt, och det är inte på grund av handlingen, utan för att skådespelarna känns väldigt plastiga och väldigt ointresserade att leva sig in i sina roller.
Saw brukar vara väldigt blodiga, den här är absolut inget undantag, men fällorna känns inte speciellt spännande eller orginella. Personligen tror jag att dom satsat mer på att den skulle visas i 3D och därmed fick lite problem med att prioritera rätt saker i filmen. Det här var min första 3D-film på bio och jag blev självklart imponerad av vilket djup filmen fick. Dessvärre känns det som om SAW var helt fel typ av film att visa i det här formatet. Det skvätter blod mot tittaren och det kastas saker, men helhetsintrycket är ändå att filmen skulle bli precis lika bra i vanlig 2D.
En annan sak är att trots att slutet tillsammans med den klassiska finalmusiken skapar en sjukligt bra atmosfär, så tyckte jag ändå slutet var lite för förutsägbar för att vara en SAW-film. "aha" upplevelsen från första delen är svårslagen, det är jag medveten om. Men när den här filmen slutade var det inte den där rysande känslan av välbehag man är van vid.
Jag förstår att jag kan låta otroligt gnällig, men trots mina klagomål gillade jag den här filmen starkt, och trots att det inte är den starkaste filmen så slår den de flästa nya skräckfilmerna på fingrarna utan några som helst problem. Om du ska se den här så rekomenderar jag att ha ett litet SAW-maraton innan för att vara uppdaterad på alla personer som är med. Det är inte en speciellt svår film att hänga med i denna avslutande del, såvida du inte missat del 6, för då lär du inte hänga med ett dugg, trots tillbakablickarna som man får se.
Gillar du tidigare delar är det här ett absolut måste. Du får många många svar på hur allt ligger till. Och självklart vandrar du iväg från biosalongen med frågan "men,,,?"
Ny tv och bluray
Bloggen heter trots allt hifiochfilm, så det kanske vore på tiden att skriva om andra saker än bara film?
Förra veckan kände jag att min gamla platt-tv hade gjort sitt och att den får fylla sitt behov nere i källaren istället.
Jag velade fram och tillbaka vad jag skulle ha. en plasma, LCD eller rent av en LED?
Det slutade med att jag köpte en plasma. Dels för att jag upplever bilden på plasma som mycket djupare och klarare för ett mycket lägre pris än på LCD och LED.
Märket blev en LG, och modelen heter 50PK350N. Det är en 50" stor tv med 600hz och dynamisk kontrast på
3 000 000:1. När jag läste om den tvn på prisjakt och på olika forum var det vissa klagomål på att det var reflektioner i frontglaset, vilket jag inte såg som något som helst problem. Det var enligt mig en mycket klockren bild och en riktigt djup svärta där det svarta verkligen var svart. Det otroligt låga priset chockade mig då den endast kostade 6899kr. Att tvn även är rankad 1a på prisjakt gjorde mitt val ännu enklare.
Första filmen jag slog på för att se vad tvn gick för vad Avatar, och färgerna var helt fantastiska att se. Miljöerna fick ett otroligt liv och kontrasterna kom till sin fulla rätt. En riktigt knivskarp bild redan i standard läge.
En annan praktisk sak på tvn är att den har USB-ingång, vilket gör det möjligt att kolla på kort eller film direkt via USB. Något som känns som en bra nödlösning om dvd/bluray skulle gå sönder.
Inställningarna var till en början lite krångliga och det fanns otroligt många olika lägen beroende på vilken källa man ska titta på. Men efter lite pillrande så löste det sig med bra resultat.
Fanns en sak jag inte gillade därimot, och det var fjärrkontrollen där knapparna kring pilarna och menyknapparna sitter otroligt tätt, vilket leder till en del feltryckningar. Men det är en vanesak, plus att jag i sinnomtid ska köpa en universalkontroll.
Mitt andra köp var en blurayspelare. En väldigt enkel Sonyspelare. Modellen heter BDP-S370B, och även den har USB-ingång som även klarar MKV-filer vilket är ett stort plus. Spelaren har även ett minne, vilket betyder att om jag stänger av filmen vet spelaren vart jag stängde av, och frågar vid nästa tillfälle om man vill fortsätta titta från senaste uppspelningen.
Dessa två köp innebär att jag nu mer eller mindre endast kollar på Bluray och kommer nu även recenserar bilden på filmerna, vilket känns som ett överflöd på mina tidigare recensioner.
Jag har inte bra bilder på varken tvn eller blurayspelaren men lägger upp från Experts hemsida där jag köpte mina produkter.
Klicka på bilderna så kommer ni till respektive produkts sida på Prisjakt.se (öppnas i nytt fönster)
Mirrors 2
Filmen Mirrors som släpptes 2008 är en film som enligt mig har fått ta onödigt mycket negativ kritik. Personligen tycker jag det var en av de bättre skräckfilmerna 2008. Bra stämning, bra nerv och riktigt blodiga och snygga effekter.
Nu har det kommit en uppföljare, och efter många års erfarenhet av film kan jag nog räkna upp ungefär 5 uppföljare som är bättre än första delen. Bland dom 5 filmerna finns inte Mirrors 2.
Mirrors 2 handlar om Max som efter en mycket dramatisk bilolycka levt i en djup depression fylld av droger och sprit. Han har mardrömmar och ser märkliga syner som förföljer honom dagligen.
Han får via sin pappa jobb på ett stort köpcenter som nattvakt där han i lugn och ro kan bearbeta sina mardrömmar och psykiska problem.
Men det visar sig snabbt att något inte står rätt till. Personalen på köpcentret börjar dö en efter en och det visar sig att Max märkliga syner i speglarna inte bara existerar i hans fantasi, det finns något bakom spegeln som är på jakt efter blod.
Mirrors 1 var som sagt påkostad och hade även riktigt snygga och brutala effekter. Bland annat en scen i ett badrum som fortfarande är en av de coolaste scener jag sett. Ni som sett den vet nog vilken scen jag tänker på.
Dom effekterna är ett minne blott i uppföljaren. CGI är vanligt bland dagens filmer, det har jag inget imot alls. Men en dålig effekt är en dålig effekt oavsett teknik. Idag är just effekter något som kan hjälpa eller stjälpa en film, och i Mirrors 2 är effekterna knappast någon hjälp. Bland annat är det en scen mot slutet av filmen som verkligen skapade ett antiklimax som är svårt att beskriva i ord. En mäktig scen som blir totalt skrattretande just på grund av dåliga CGI-effekter.
Det är synd, för Mirrors 2 är faktiskt inte en helt dålig film för övrigt. Handligen är helt okej och den har en bra grund att bygga på och vissa scener skrämmer en faktiskt ordentligt. Men det som saknas är den spänning som Mirrors 1 hade. Den var spännande och intressant filmen igenom och hade även mycket bättre och etablerade skådespelare.
I uppföljaren är det, iallafall för mig helt okända ansikten och det känns som om dom själva inte tror på filmen och uppträder ganska stelt. Det blir aldrig riktigt trovärdigt och man bryr sig inte speciellt mycket om bakgrunden till vad som händer.
Jag såg fram mot den här filmen, men min magkänsla hade rätt även denna gång. Att del två är bättre än del ett är mycket ovanligt.
Filmen släpptes direkt på DVD vilket inte förvånade mig det minsta. Den finns att köpa för 169kr på Discshop.
Om ni vill ha en skräckfilm som handlar om speglar rekomenderar jag istället kultklassikern Candyman. Har ni inte sett den så gör det. En fruktansvärt bra film som jag ska skriva om i min kommande kategori Veckans Kultfilm.
Toy Story 3
Nu är det dags att skriva om Toy Story 3. Precis som i de tidigare filmerna handlar det om de levande leksakerna Woody och Buzz Lightyear samt deras vänner. Nu har det gått ganska många år sedan vi såg dom sist och det är nu dags för leksakernas ägare Andy att börja på universitetet.
Men innan det är dags för den stora flytten ska han städa ur sitt rum. När han håller sina gamla leksaker står han inför några jobbiga val. Han är ju lite för gammal för för sina leksaker men måste ändå bestämma sig vilka som ska upp på vinden, vilka som ska ut med soporna, och vilka som ska skänkas bort. Eller ifall någon av favoriterna får följa med som maskott på universitetet?
Av olika händelser så slutar det med att några av dom hamnar på ett dagis. Till en början upplevs det som ett mindre paradis där barnen leker med dom hela dagarna och nya bekantskaper får en början. Men efter ett tag inser dom att det styrs av en tyrann som med järhand styr och ställer på dagiset. Chanserna att komma därifrån ser ut att bli mindre ju längre dom stannar.
Filmen kommer igång omedelbart och man ser från första sekunden att Pixar ansträngt sig ordentligt för att göra en riktigt detaljerad och fin film. Precis som de tidiga filmerna finns det intriger och enormt mycket spänning. Det är verkligen en sann familjefilm och jag tror att jag och min sambo gillade den lika mycket, om inte mer än vad våran lille son gjorde. Det är det som är så fantastiskt med just Pixars filmer. Samtliga deras filmer passar för alla åldrar. Det är detaljerat, känsloladdat och deras filmer vill verkligen någonting och har budskap som berör och får en att tänka till.
Toy Story 3 har även en av de mest spännande och även mest gripande scener jag sett på mycket mycket länge. Om det här är sista filmen om leksakerna Woody och Buzz vet jag inte. Men om så är fallet kan det inte sluta på ett finare och mer ärofyllt sätt. Slutet är otroligt gripande och jag kan tänka mig att en och annan tår rullat ner för kinderna på publiken.
Den här filmen har allt man kan begära när det kommer till animerade filmer och jag förstår att den fått fulla betyg nästan överallt. Och det får den av mig också, och inte bara för att den kommer från Pixar. Utan för att den lyckas väcka barnet inom mig till liv och fick mig under 103 minuter att glömma den tråkiga vardagen och verkligen njuta av alla vackra färger och animationer.
En helt fantastisk film med andra ord och som garanterat kommer finnas i min filmhylla så fort den släpps.
P.S...Någon som sett att Hayao Miyazakis underara karaktär Totoro skymtar förbi i några sekvenser?
Nightmare On Elm Street 2010
Nightmare On Elm Street,,,vilka minnen man har från dom filmerna. Det var med skräckblandad förtjustning man kollade på Freddy Krueger som slaktade Elm Streets ungdomar i deras mardrömmar med sin rakbladshandske.
Första filmen i serien kom 1984 och bakom det sönderbrända ansiktet gömde sig Robert Englund.
Rykten om en remake på första filmen har funnits länge och reaktionerna var många när det visade sig att Robert Englund tackade nej som rollen som den psykotiska mördaren.
Att vara skådespelare och ta över rollen som Freddy klarar inte vem som helst. Men efter mycket hemlighetsmakeri visade det sig att rollen gick till Jackie Earle Haley från Watchman. Jag hade svårt att se honom som Freddy, men han lyckas faktiskt oväntat bra och tar fram en ny sida av Freddy.
Den gamla Freddy hade mycket humor, han var elak och en speciell charm vilket gjorde att tittaren, istället för att skrämmas av honom, började heja på honom och ville se honom döda ungdomar på så sjuka sätt som möjligt.
Den "nya" Freddy är genuint ondskefull och det finns inte ett spår av godhet eller humor hos honom. Det känns som om dom verkligen ansträngt sig att publiken ska hata honom och inte gilla honom som i de gamla filmerna.
Vissa ser säkert det som en besvikelse och ett steg åt helt fel håll. Men jag försökte se det här som en helt ny film och inte som en remake vilket gjorde det lättare att bedöma helheten av filmen.
Partiet jag gillar mest i filmen är Freddys bakgrund och hur han blev den han är. Man fick förvisso reda på det i de gamla filmerna, men nu får man reda på varför just Nancy är hans huvudsakliga mål vilket jag faktiskt undrat en del genom åren.
Filmen hade förvånadsvärt lite blod, nu är det ju oftast så att filmer ska vara så blodiga som möjligt. Men i Nightmare On Elm Street 2010 är det inte mycket alls, utan istället har dom satsat på den mer psykiska biten. Den är riktigt spännande och man är redo hela tiden på att något ska hända. Tempot i filmen är bra och det går varken för snabbt eller för sakta utan det är en perfekt balansgång mellan scenerna.
En perfekt film att kolla på om man har rejäl hembioanläggning då filmen även har riktigt brutalt ljud. Det är mycket konstiga ljud och ekon, skrik, viskningar och mycket regn med mera som gör att högtalara får jobba filmen igenom.
Och ja,,,självklart är barnen som sjunger visan "one two Freddy coming for you" med. Lika kuslig idag som den var 1984.
Även om du är skeptiker till remakes, ge den här filmen en chans och ta den för vad den är. Det är inte samma Freddy jag vet,,,den här är grymmare
Filmen finns att boka på både CDON och Dischop
Piranha 3D 2010
Det är sällan jag är riktigt nöjd med dagens skräckfilmer och när jag hörde att det skulle göras en nyinspelning på filmen Piranha från 1978 hade jag min tvivel.
Men jag har lärt mig att remakes blir bara bättre och bättre. Piranha var absolut inget undantag.
Piranha handlar, som ni antagligen förstår om pirayor. Stora hungriga och monstruösa pirayor som äter allt i dess väg.
Anledningen till denna invasion av pirayor är en liten jordbävning vars vibrationer öppnar upp en spricka på havets botten, pirayorna simmar då ut och hamnar i Lake Victoria. Lägligt nog till ett springbreak vilket skapar en enorm rusning av badande och supande ungdomar.
Det finns mycket sköna klyshor i Piranha. Då det är ett springbreak i en skräckfilm måste man såklart exponera mycket bröst, fulla ungdomar. Några coola killar på en båt och självklart lite poliser ingen har någon som helst respekt för.
Sen brakar det loss totalt och det blir ett blodbad.
Filmen känns tidlös. Den kommer garanterat bli kultförklarad och det är den värd. Den är ganska poänglös och kräver inte ett smack av tittaren .Men det är en skön film att fördriva tiden med.
Senaste åren inom skräck har det enligt mig kommit lite för tunga titlar som är djupa, mörka och bara försöka bräcka varandra vad gäller tortyr och mord.
Missuppfatta mig inte nu, jag gillar verkligen filmer som SAW, Hostel och liknande filmer. Men det Piranha lyckats med är att få det äckliga till en nivå alla klarar av. Det är inte det genuint onda och elaka typen av skräck, utan en skräckfilm med komiska inslag. Utan att bli varken för löjlig eller för komisk, ådran för en riktig skräckfilm finns fortfarande kvar.
Mannen bakom filmen heter Alexandre Aja. Han har tidigare gjort filmerna Mirrors, The Hills Have Eyes och den franska skräckfilmen Switchblade Romance. Han kan med andra ord skräckfilm och vet vad folk vill ha.
Det är bra tempo i filmen Piranha och det är knappt en lugn stund, utom dom gångerna man exponerar bröst och simmande nakna kvinnor, så är du kille och har en svartsjuk flickvän ska du nog välja en annan film.
En uppföljare är på gång, och följer den orignalet av Piranha 2 som kommer även pirayorna kunna flyga. Det ser jag fram mot. Det kommer bli hysteriskt kul att se.
Leap Year
Då var det dags för filmen Leap Year att få en recension. Leap Year är en romantisk komedi och handlar om Anna Brady vars pojkvän åker till Dublin i ett affärsärende den 29 Februari.
På Irland ryktas det om en tradition om att kvinnor har rätten att fria under skottdagen. Så Anna ser sin chans och åker till Dublin för att överaska sin pojkvän inklusive arbetskollegor med ett frieri.
Under flygresan till Dublin blir det storm och dom tvingas nödlanda i Wales vilket saboterar hennes planer fullständigt. Men efter mycket krångel tar hon sig till Irland och träffar den bittra och sura pubägaren Declan som är villig att hjälpa henne till Dublin. En galen resa med stora kulturkrockar tar sin början.
Detta är som sagt en romantisk komedi och har faktiskt potential att bli en hygglig film. Men det är så förutsägbart och genuint tråkigt att klockarna nästan stannar mellan varven. Samspelet mellan Anna och Declan är katastrofalt och den klassiska "rik flicka fattig pojke" har man redan sett hundra gånger för mycket av.
Huvudrollen spelas av Oscarsnominerade Amy Adams som varit med i bland annat Charlie Wilsons War och Enchanted och visat att hon faktiskt är en bra skådespelerska, men i Leap Year hade vem som helst, känd eller inte kunnat spelat rollen som Anna och fått samma resultat.
Det är alltså inget illa menat mot Amy Adams, utan mot hela filmen och kategorin Romantisk komedi som verkar vara en sjävdöende och loopande genre utan några som helst variationer.
Det finns faktiskt några bra saker med filmen, men det handlar inte om skådespelarna eller handlingen utan miljöerna. Det är faktiskt en riktigt snygg film med fina miljöer och vackra landskap som gör att man härdar ut och ser filmen till sista rutan. Det är även en hel del härlig musik men annars nej,,,
Jag måste också säga att jag är öppen för nästan alla typer av filmer och det finns en del romantiska komedier som jag tycker om. Men det här är inte en av dom. Undvik den här filmen så mycket du kanoch titta istället på När Harry Träffade Sally som har allt man kan begära av en romantisk komedi.
Om ni mot förmodan vill köpa den här filmen finns den att förboka på Discshop för 169kr.
Serbian Film
Om du tror att skräckfilmer inte har mer att erbjuda så har du fel. Väldigt fel. Serbian Film är garanterat det absolut värsta som gjorts. Och finns det någon film som är sjukare än den vill jag inte se den, vilket jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Filmen handlar om Milos som är en f.d porrskådis som numera valt att vara hemma med sin fru och sexåriga son. Men en dag kommer han via en tidigare arbetskollega i kontakt med Vukmir som enligt rykten kommer göra den ultimata filmen som kan ge Milos så mycket pengar att han och hans familj aldrig någonstin behöver arbeta igen.
Milos tackar efter noga övervägande och påtryckningar från sin fru ja till erbjudandet. Men misstankarna om Vukmir och hans film börjar gro nästan direkt. Det finns ett manus, men Milos får inte läsa det. Istället spelas filmen in medans han får direktiv via en öronsnäcka vad som ska säga och göras.
När Milos protesterar under en scen som han anser vara för extrem och vill hoppa av tar hans liv en mycket otrevlig vändning och han vaknar upp blodig och sönderslagen och har även tappat minnet. Vad har han gjort? Vad har han råkat ut för?
Jag kan säga att Milos skulle må bäst av att inte ta reda på det.
Den här filmen har jag sett fram mot ganska så länge sedan jag läste om den på ett skräckfilmsforum jag är medlem på. Det stog att det skulle vara den äckligaste filmen på länge och att man skulle akta sig för att se den. Jag brukar ta sådan varningar med en ganska stor nypa salt. Men den här gången menade dom verkligen allvar.
Det här ÄR den värsta filmen som gjorts. Alla tabuer krossas så hårt och så våldsamt att jag till slut mådde illa på riktigt. Det har aldrig hänt förr. Senast jag mådde dålig av en film var av Inside som jag skrivit om tidigare. Då ska jag också säga att Inside är ingenting i jämförelse.
Till en början hade jag svårt att tro att den här filmen skulle komma igång överhuvudtaget då det tar nästan 40 minuter innan första lite mer extrema scenen kommer. Men efter det kommer filmen igång och överbevisar sig själv i perversitet och brist på moral. Det är många gånger man får en liten klump i magen och tror att det inte kan bli värre, men det kan det.
Slutscenen är det absolut vidrigaste jag sett och det är inget jag bara skriver utan jag menar det verkligen. Nu vet jag var min gräns går någonstans och jag hoppas verkligen att den gör det hos er som ser filmen också.
Den här filmen kommer garanterat bli kultförklarad och bli en viktig film inom extremfilm. Att slå den här och samtidit vara en bra och spännande film med bra kamerateknik och bra skådespelare blir inte lätt.
Den är lyckad på många plan och jag hoppas verkligen att Studio S eller Njutafilms kommer få lägga vantarna på den här OM den kommer på DVD till Sverige.
Är du minsta kräkmagad och har svårt för SAW, Hostel, Saló eller Human Centipede,,,glöm att du klarar av att se på Serbian Film. Den här filmen visar allt du inte trodde du skulle få se i en film.
The Orphan
The Orphan handlar om Esther som sedan en tid tillbaka bor på ett barnhem. Hennes tidigare hem brann ner till grunden och hennes fosterföräldrar gick en smärtsam död tillmötes.
Esther håller sig mest för sig själv och fördriver tiden med att måla. Vilket är en enorm talang hon bär på.
En dag anländer familjen Coleman. Som på grund av ett tidigare missfall har svårt att få egna barn och beslutar sig som sista utväg för att adoptera. Det tar inte många minuter innan dom beslutar sig för att Esther är det barn som uppfyller alla deras önskemål.
Allt är till en början likt en vacker dröm för samtliga i familjen Coleman. Men det tar inte lång tid innan det början hända märkliga saker i deras liv. Någonting är fel och Esther börjar bli mer och mer märklig. Vad har hon för mörkt förflutet egentligen och vad är hennes mål med familjen Coleman?
När jag hörde om den här filmen och även såg trailern trodde jag, som säkert många andra att det är ett pinsamt försök att göra en ny "Omen" och byta ut Damien mot en flicka. Men faktum är att The Orphan är en mycket värdig motståndare och kommer garanterat bli kultförklarad.
Den är kanske inte en ren skräckfilm utan mer en psykologisk thriller då det sakta byggs upp en stämning som blir riktigt närvarande och greppar tittare nästan omedelbart. Känslan man får är intensiv och man kan inte låta blir att imponeras av Isabelle Fuhrman som spelar Esther. Den tjejen kommer garanterat gå långt efter den här filmen. Hon lyckas verkligen spela ond på ett sätt jag inte trodde ett barn kunde göra. Hon lyckas manipulera sin omgivning på ett mycket psykopatiskt sätt och inriktar sig speciellt mot familjen Colemans hörselskadade dotter.
Esther utnyttjar folks svaghet och bryr sig bara om sig själv och sina behov och låter ingen vara i hennes väg.
Man tycker uppriktigt synd om familjen Coleman. Det är så mycket glädje och drömmar i början och förhoppningar och en sammansvetsad familjelycka. Och allt brister totalt och allt blir ett helvete likt inget dom kunde förutspå. Deras sorg och bearbetning är något som får tillräkligt mycket tid för att man ska kunna sympatisera med dom utan att det blir några frågetecken. Esthers barnsliga sinne och frågor är också något som faller sig naturligt även om hennes motiv är av helt annan karaktär.
Den här filmen är bra. Riktigt bra och jag kan nog ärligt säga att det är en av de bättre thrillerfilmerna jag sett på väldigt länge. Den är lagom lång och har nerv filmen igenom då den ökar i tempo på ett hårfint sätt för att mot slutet låta ett av de mest genomtänkta twister få sin förklaring. Samspelet i familjen känns bra och mamman som spelas av Vera Farmiga gör en otroligt bra skådespelarinsats. Hennes panik lyser verkligen när hon börjar inse vad Esther är ute efter och den klassiska mammainstinkten att skydda sin familj framgår väldigt tydligt.
En mycket spännande film som nog går hem hos vem som helst som vill ha en spännande thriller. Den är inte blodig utan ger sig på sinnet och nerverna istället. Och lyckas perfekt.
Finns att köpa på DVD och Bluray på CDON.
