Terminal
Terminal handlar om Viktor Navorski som har ett ganska stort och ovanligt problem. Han är fast på en flygterminal och kommer inte därifrån. Han vill komma in i USA men hans visum har blivit indraget och hans hemland ligger i krig, vilket leder till att flygplanstrafiken där står helt stilla. Hans engelska är mycket begränsad och han har ingen aning om hur länge han kommer att få vänta tills hans visum förnyas.
Filmen utspelas till 100% på en flygplats och trots begränsningarna så lyckas Steven Spielberg ännu en gång få till en film där tiden rusar fram och skapa karaktärer man inte kan låta bli att tycka om.
Som Viktor Navorski ser vi en strålande Tom Hanks som ger det liv och kroppsspråk bara han kan skapa.
Vid första ögonkastet ser Viktor totalt förvirrad och bortkommen ut men det visar sig att han bär på enorma talanger och känslor som skapar glädje hos de flesta människor han träffar.
Han lyckas leva ett nästan normal liv på flygplatsen och håller sig sysselsatt på de mest egendomliga vis vilket skapar stor irritation hos chefen på terminalen som gör allt han kan för att få honom därifrån.
En av de som får upp ögonen för Viktor är Amelia Warren som jobbar som flygvärdinna. Hennes liv har gått i spillror då hennes pojkvänn sedan lång tid visar sig vara gift. Hon öppnar sitt hjärta för Viktor och en liten romans börjar ta form. Amelia spelas av Catherine Zeta Jones och hon gör, precis som alltid en strålande insats.
Något jag älskar med filmen är musiken som är gjord utav John Williams. Han har tidigare gjort musiken till Jurrasic park, Star Wars, Catch Me If You Can och en mängd andra storfilmer. Musiken i Terminal skapar en riktig feelgood stämning och får tittaren att känna sig avslappnad och lugn. Den lockar också till en hel del skratt och leenden då det finns mängder av biroller som är väldigt intresserade av vad Viktor egentligen är ute efter.
Tempot i filmen är inte speciellt snabbt men Viktors sätt att hålla sig sysselsatt gör att det hela tiden händer någonting och att man är nyfiken på att se mera hela tiden.
Filmen sägs vara verklighetsbaserad och Viktor har en mycket viktig anledning att ta sig in i USA och när man får reda på den så förstår man varför han är så besluten att vänta inne på terminalen,trots alla de mutor och löften han får av chefen på terminalen om han skulle ta klivet utanför dörrarna.
Det här är en film jag själv var väldigt skeptisk till, men det är så mycket som gör att man tycker om den här filmen. Dels har vi Tom Hanks fantastiska skådespel, musiken och hela sättet filmen är gjord på.
Steven Spielberg och Tom Hanks ihop blir alltid bra. Så är det bara.
Filmen finns på CDON för ett mycket bra pris och hör hemma i varje filmhylla. För mer info, trailers med mera så klicka HÄR
Candy
Denna dramafilm gjorde att jag verkligen insåg vilken enormt skicklig skådespelare Heath Ledger var,och hur långt han hade kunnat gått om han fortfarande var vid liv. Detta är filmatiseringen av boken Candy-A Novel Of Love And Addiction som är skriven av Luke Davies.
I Candy spelar Heath Ledger poeten Dan. En ung heroinist som blir blixtförälskad i Candy, en ung och vacker konstnärsintresserad tjej med hela livet framför sig. Deras kärlek vet inga gränser. Men även hon faller för heroinet och deras liv börjar sakta men säkert bli mer och mer tragiskt, och jakten på pengar och knark är snart viktigare än någonting annat.
Jag blir sällan speciellt berörd av dramafilmer. Men den här filmen,,,den är gripande. Fantastiskt bra måste jag säga. Den är riktigt tung på sina håll och visar drogernas baksida på ett mycket bra sätt. Det finns ingen glorifiering på något sätt utan det är endast misären och elendet man får se.
Som Candy ser vi Abbie Cornish som jag faktiskt inte sett i någon annan film. Men det råder inget tvivel om att hon borde få en riktigt stor roll efter rollen som Candy. Hon är till en början den tjej alla tycker om, men efter att heroinet satt sina spår blir hon en helt ny kvinna. Elak, manipulativ och ångestladdad. Det är där Dan gör sina bästa insatser då han fortfarande ställer upp, trots de hårda ord och slag han får så finns han alltid där för henne.
Filmen är inte allt igenom så här hemsk och dyster. Det finns en hel del ljus i deras liv även om det kanske inte låter så. Det finns en hel del sköna scener där man småler och skrattar, speciellt åt Heath Ledger. Tillexempel en scen då han försöker titta på tv medans Candy försöker sova, den scenen är riktigt rolig och tragakomisk.
Men allvaret i filmen väger tungt filmen igenom. Det händer mer saker i filmen som jag inte vill säga rakt ut vad det är, men det händer saker som får dom båda att verkligen vilja lägga av med drogerna och då börjar de riktigt hårda prövningarna för dom. Att tända av och sluta med heroin ska visst vara något av det värsta man kan vara med om som knarkare. Och nu får man verkligen se nya sidor av dom båda skådespelarna.
Det är ruskigt trovärdigt på sina håll och det finns några scener då man verkligen lider med dom och tycker så synd om dom, även om ingen tvingat dom till det liv dom lever så ska ingen människa behöva ha det så illa som dom har det. Ett par som hade ett helt liv framför sig som över en natt får ett helvete ingen ska behöva uppleva.
I en biroll som deras langare ser vi också Geoffrey Rush i en mycket bra rollprestation. Han ställer upp till 100% för Dan och Candy, både med droger,pengar och mat. Han är som en extra pappa för dom och dom hyser stor respekt för honom.
Det här är en film alla borde se. Det sätter sig och tar ett tag att smälta och man kommer minnas den under lång tid. Heath Ledger gör enligt mig den absolut bästa rollen i sin korta men lysande karriär. Ingen film verkade vara något problem för honom. Han gjorde sitt yttersta vilket tyvär verkade vara det som gjorde att han gick bort på tok för tidigt.
Filmen finns för en mycket liten kostnad på CDON. Köp den, se den och njut.
Gran Torino
Filmen är regiserad av Clint Eastwood som även spelar huvudrollen. Clint är numera 78år och det börjar synas att åldern börjar ta ut sin rätt. Men det spelar absolut ingen roll då han i filmen Gran Torino ska spela en gammal grinig gubbe som mest morrar och muttrar lite för sig själv på sin veranda med byxorna uppe i armhålorna. Han spelar fruktansvärt bra i den här filmen och hans klassiska blick är lika stenhård som för 40 år sedan.
Han är ruskigt bitter och hatar mer eller mindre allt som existerar. Han är trött på sina snyltande söner, han är arg på sina grannar och han tycker att den unga lokala prästen är en fjolla.
Filmen som sagt handlar om Walt som en dag tröttnar på sina grannar fullständigt då sonen Thao försöker stjäla hans bil som ett inträdesprov till ett gäng. Det försöket misslyckas och Walt lyckas även mota bort gänget under vapenhot. Dagen därpå är hans veranda full av gåvor från familjen som även kräver att Thao ska få jobba åt Walt för att visa sin skam. Motvilligt går han med på det och en lite udda vänskap tar vid. Walt upptäcker även att familjen har moral och respekt mot varandra som han själv önskar att han hade. En liten gnista av liv föds och han inser hur mycket han förlorat genom att vara så bitter och arg.
Att Gran Torino handlar till stor del om ensamhet och grubblerier och oro kan man inte blunda för. Det är en allvarlig film som kan väcka känslor hos de flesta människor. Den är gjord med enorm charm och man kan inte låta bli att tycka om, och även tycka synd om Walt som är en så tom och ensam människa. Plågad av minnen från Koreakriget som helst av allt bara vill vara ifred. Oberoende av materiella ting och bara låta livet ha sin gång.
Ironi är självklart lite av filmens ådra. Hela filmen är enormt komisk på ett smart och stabilt sätt. Det skämtas på ett sätt,som i en annan film hade setts med förakt. Men när det gäller Walt finns inga tabuer och det finns nog en Walt i varje bostadsområde, speciellt i USA. Vilket jag tror är poängen med hela filmen. I förorten finns den sanna rasismen och fördomarna och det kanske är det som Clintan vill få fram? Så tolkar jag det iallafall.
Det här var absolut en av de bättre filmer jag har sett på mycket länge. Jag hade skyhöga förhoppningar och blev glatt överaskad att den faktiskt var bättre än vad jag trodde den skulle vara. Har ni inte sett den så borde ni göra det. En av årets bästa DVDsläpp, utan tvekan. Absolut värd dom 169kr den kostar på Discshop
Låt den rätta komma in
Då har jag äntligen sett den. Ett gäng vänner har tjatat på mig om att se den, men det har aldrig blivit av och jag måste erkänna att det inte var den mest lockande filmen i min samling. Men nu har jag sett den och jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare. För Låt Den Rätte Komma In är riktigt riktigt bra.
Oscar är 12 år gammal och bor med sin mamma i en förort i Stockholm. Han blir mobbad i skolan och har inga vänner. På fritiden är han alltid ensam och sitter på gården och grubblar och funderar på om hans helvete någonsin ska få ett slut. Han drömmer om att döda sin mobbare i skolan men vågar inte ta det sista steget för att få det gjort.
En vinterkväll träffar han flickan Eli, en nyinflyttad granne som Oscar aldrig sett i skolan trots att dom är jämngamla.
Det visar sig att Eli inte är som alla andra barn, och hon har begär och drifter som är direkt livsfarliga för hennes omgivning. Hon är vampyr och lever på blod som hennes pappa ordnar åt henne. Nu börjar en märklig vänskap växa fram och Oscars liv får en intressant vändning.
Det första jag reagerade på var att det här måste vara den mörkaste och kallaste film jag någonsin har sett.
Filmen utspelar sig på vintern vilket leder till att stämningen och koreografin blir väldigt härlig och ger även en stor mängd vackra naturbilder. Filmen ska som sagt utspelas i Stockholm men är i själva verket inspelad i Luleå för att försäkra om tillräkligt med snö och mörka timmar på dygnet.
Det här är inte på något sätt en skräckfilm trots de blodiga scenerna och temat vampyrer. Det är en drama med vampyrinslag och vänskap är nyckelordet i filmen.Till viss del påminner den här om Twilight, iallafall delen om vänskap mellan vampyr och människa och en kärlek som gör det svårt för båda parter.
Personligen gillar jag Låt Den Rätta Komma In betydligt bättre. Dels för att det är bättre stämning och är så mycket mörkare och ondskefullare. Med ondskefull syftar jag inte på vampyrer och död utan det budskap filmen har. Utanförskap och mobbing. Hur mycket klarar en människa av innan den brister? Hur långt kan man gå, hur mycket ställer man upp för sina vänner och vad blir konsekvenserna av det? Det är det som är den röda tråden i filmen.
Filmen är mycket djup och kan säkert tolkas på många sätt. Men jag gillade den stenhårt och ser det som en av de bästa filmer som producerats i Sverige. Enda som slår den på fingrarna är Onskan som enligt mig är ett sant mästerverk.
Jag tror även att Låt Den Rätte Komma In är en sådan film man antingen hatar eller älskar. Den är väldigt udda och jag kan tänka mig att många hade otroliga förväntningar på den. Jag försökte inte ha några alls och kanske var det just därför jag gillade den. Man måste se på filmen och inte bara titta om ni förstår vad jag menar med det.
Ta chansen att se den. Säljs mer eller mindre överallt för helt okej pris.
Man får även ett kärt gammalt återseende, Minns ni Ika i Rutan? Hon som ledde barnprogram under 80talet som hade ett dansande skelett som hette Åke. Jo då henne ser vi i en ganska intressant roll.
Filmens officiella hemsida finns här
Meet Joe Black
Bill Parrish är en mycket rik och mäktig affärsman. Han lever ett fashinerande liv och har en underbar familj som avgudar honom. Men en dag får han besök av en främmande man som anger sig från att vara Döden. Bill Parrish har bara några dagar kvar i livet, men om han gör en överenskommelse med Döden får han några dagar till. Men då måste han lära Döden en del saker om livet, vad det går ut på och vad lycka är. Han kommer nu vandra vid Bills sida och alla ställer samma fråga...vem är egentligen Joe Black?
Det här är en ganska enkel film om man ser till handligen, men manuset är enormt välskrivet och dialogerna närmast perfekta.
Bakom filmen har vi Martin Brest som tidigare gjort En Kvinnas Doft och Beverly Hills Cop så det vore förvånande om inte den här filmen vart bra. Speciellt med tanke på vilka skådespelare vi får träffa i den här filmen.
Bill Parrish spelas av den alltid lika bra aktören Anthony Hopkins. Att välja honom spela rik affärsman är bland det bästa rollval jag har sett. Han utstrålar verkligen makt och pengar. Hans accent och artikulerade sätt att prata gör att man får en enorm respekt för honom och han känns mycket trovärdig.
Lika så att låta Brad Pitt spela Döden var också ett genidrag. Han är som bekant en enormt duktig skådespelare och visar många sidor av sin talang i den här filmen. Till en början är Döden lite som ett barn, han vet inte riktigt hur han ska föra sig eller beté sig vid middagar eller möten. Han ser vid vissa tillfällen enormt bortkommen ut och det lockar till en hel del skratt. Men ju längre filmen går ju mer intensiv blir hans blick och dom som träffar honom får en enorm respekt.
Det här är en dramafilm med en stor dos svart humor. Den är enormt svår att klassa som en enda kategori för filmen har lite av allt. Även en liten kärlekshistoria. Som råkar vara mellan Döden och Bill Parrish dotter. Hon spelas av Claire Forlani som jag aldrig tidigare spela i någon annan film, men hon gör mycket bra ifrån sig och levererar en trovärdig roll. Hon och Brad Pitt funkar bra ihop och deras karaktärers romans känns inte på något sätt krystad eller tillgjord.
Filmen är 3 timmar lång men känns faktiskt betydligt kortare. Mycket för att filmen är otroligt vacker. Det är mycket fina miljöer och detaljrikedom. Musiken är ofta med stråkar och ger en speciell atmosfär. Att det sedan är skådespelare av elitklass gör inte saken sämre och man njuter av att titta på den här filmen. Den har allt man kan begära av en film. Snyggt foto, bra skådespelare och dialoger och en bra budskap.
Som ni kanske märker så gillar jag den här filmen och kan inte förstå varför jag inte sett den förens nu. Den finns att köpa billigt nästan på varenda butik som säljer DVDfilmer. Men för att ge ett exempel så har ni CDON
The Lakehouse
Arkitekten Alex har köpt ett hus vid sjön, när han väl flyttat in märker han att det ligger ett brev i brevlådan från husets förra ägare som ber om att få eventuell post skickad till sin nya adress. Vad som är lite märkligt är att huset stått tomt under en längre tid, det visar sig senare att dom lever i två olika tidsperioder. Kate lever i 2006 och Alex 2004. Dom bor med andra ord i samma hus utan att veta om det.
Nu börjar en intensiv brevväxling och dom inser snart att dom börjar bli kära i varandra utan att någonsin träffats.
Den här filmen gick på tv ganska nyligen och jag hade inte en aning om vad det var för film, jag hade aldrig hört talas om den alls, sen ser jag att både Keano Reeves och Sandra Bullock var med och då vart jag klart intresserad att se vad det var.
Om du gillar filmer med tidsresor och lite pusslande är det här filmen för dig .Lakehouse är en romantisk dramafilm blandat med lite övernaturliga inslag, men den här är så välgjord och klurig att mer eller mindre vem som helst skulle uppskatta den. Det är dock ingen film man slötittar på, man får hänga med hela tiden för att förstå hur saker hänger ihop.
Om man ska göra någon forma av liknelse skulle det isåfall vara med Butterfly Effect och Memento som båda handlar om tid och hur den kan påverkas.
Manuset är riktigt smart skrivet och dialogen är fantastisk mellan Alex och Kate, Det är även många "aha" upplevelser som är riktigt tuffa och oväntade.
Får ni tillfälle att se den här filmen så gör det. Den var en trevlig film med ett bra tempo som verkligen fängslar tittaren.
Klicka på översta bilden för att skickas till filmens officiella hemsida där trailer finns.
JCVD - Im too old for this shit
Det här blir nog den absolut svåraste film jag recenserat sedan jag startade den här bloggen. Men jag ska göra ett försök på den här drama/komedi/actionfilmen.
Van Damme är 47 år, ganska less på det mesta och har efter en lång rättegång förlorat vårdnaden om sin dotter och Steven Seagal tar alla hans roller. Van Damme flyttar till sina rötter i Belgien för att få umgås lite med sina föräldrar och för att få lite lugn och ro. Men problemen finns även i Belgien.
Hans kriditkort har slutat fungera och han måste på något sätt skaffa fram pengar för att kunna betala arvodet till sin advokat. Han väljer att gå till närmaste postkontor. Där spårar det ur fullständigt och polis blir snabbt informerad om att Van Damme har rånat postkontoret och har tagit en stor mängd personer som gisslan.
Det är vad filmen i korta drag handlar om. Det låter kanske inget speciellt eller direkt lockande, men tro mig, det här är nog seriöst en av årets bästa filmer. Den är enormt snyggt filmad och klippningen är helt suverän och ger ett riktigt bra och passande tempo. Den är fruktansvärt intressant och spänningen ökar hela tiden.
Vad som gör den här filmen speciell är att man får se Van Damme mer som privatperson än skådespelare.
Nu är postrånet förvisso bara fiktivt likaså några andra saker i filmen, men dom sakerna gör att han får chansen att säga och bekänna saker han inte sagt tidigare.
Det som verkligen fick mig att se Van Damme med nya ögon är när filmen passerat drygt 60 minuter. Då stannar allt i filmen upp och han håller en 6 minuter lång monolog mot kameran där han pratar om sin uppväxt, resan mot USA och baksidan av sin berömelse. Den scenen är fullständigt lysande och gör att jag nu kommer se honom på ett helt nytt sätt. Han bjuder verkligen på sig själv och ger både sig själv och hela Hollywood en känga på riktigt känsliga ställen.
Det är alltså inte en vanlig Van Damme man får se i filmen som spänner sig, slåss och gör en massa "tuffa" sparkar, utan en duktig skådespelare som för första gången i sin karriär verkligen får visa vad han kan. Han har humor, han kan gråta och verkligen agera och få publikens sympati.
Se den här filmen, fantast eller inte av hans filmer så tror jag seriöst du kommer tycka den här filmen är riktigt riktigt bra.
Revolutionary Road
Filmen är gjord av Sam Mendes som tidigare gjort familjedramat American Beauty, men det som skiljer filmerna åt är att Revolutionary Road har inte det sarkastiska och ironiska stänket av humor som American Beauty har. Istället bjuds vi på ett mörkt vemod och en resa i två människors liv.
Kate Winslet och Leonardo Dicaprio är fullkomligt lysande som ett gift par. Deras personkemi känns riktigt verklig och övertygande på många sätt. Nu är dom inte längre dom undomar vi såg i Titanic utan nu är det istället medelålders människor med krossade drömmar och vuxna problem. Det skulle lika gärna kunna vara "Titanic 2, vad hände sedan?"
Leonardo DiCaprio spelar Frank Wheeler som avskyr sitt jobb, han hatar det av hela sitt hjärta, men han ser det som sin plikt att gå dit och dra in pengar till familjen så han accepterar situationen. Men han vill bort från huset staden och det tråkiga liv dom lever i förorten.
Kate Winslet spelar Franks fru April som drömmer om teatern och att bli en stor stjärna,hon vill precis som Frank bort från staden,huset och det liv dom lever.
Båda vill ha en förändring men ingen vet hur dom ska göra. Men så kommer April på idén att flytta till Paris. Frank har tidigare pratat om Paris och hur vackert det är. Drömmar börjar växa, och nya, större problem än tidigare föds och rotar sig djupare och djupare in i deras liv.
Revolutionary Road fungerar precis som med American Beauty att man ibland kan känna igen sig på många sätt. Det är många frågor i filmen man kommer på sig själv med att tänka eller har tänkt ibland. Var det här allt? Var det det här jag ville egentligen? Varför gjorde jag inte det när jag hade chansen?
Filmen handlar om att bryta mönster, vara impulsiv och strunta i vad folk tycker och tänker. Att vara fri och att inte mäta sig med andra hela tiden. Men också att man får ta konsekvenser och att man får vara beredd att saker och ting inte alltid går som man vill.
Filmen är 119minuter lång men känns betydligt kortare tyckte iallafall jag. Filmen växer ju längre man tittar och även om tempot är ganska långsamt så hinner det hända otroligt mycket hela tiden. Att göra en höna av en fjäder är ett ordstäv som passar väldigt bra i det här sammanhanget.
Utöver skådespelarna är fotot, precis som i American Beauty lysande även det. Det är smådetaljerna som gör det. Bland annat i en scen när Frank stiger av ett tåg i början av filmen då alla ser mer eller mindre likadana ut med hat och kostym. Det låter säkert inget speciellt när ni läser det, men när ni ser filmen kommer ni förstå vad jag menar.
Den här filmen vart nominerad till 3 oscars. En av dom gick till Michael Shannon för bästa biroll. Han spelar en psykiskt sjuk son till mäklaren (spelad av Kathy Bates) som sålde huset till Frank och April.
Hans roll är fullständigt lysande. Han säger precis vad han känner och tycker och är lite om en väckarklocka både för Frank och April.
Är filmen bra då? Absolut. Jag har aldrig varit speciellt mycket för dramafilmer men den här typen av film gillar jag. Familjeöden som känns och kan vara äkta. Allt kanske ser perfekt ut, men bakom stängda dörrar växer ett levande helvete sig större och större.
Det kan vara grannen, det kan vara din bästa vän. Det kan en dag vara vi själva som drabbas, men vi vet inte varför eller vad som egentligen hände.
Det är en levande film, man minns den och man älskar den. Betyg 4/5.
Filmen finns att köpa för ett bra pris på Discshop och är värd varenda krona
Saló eller Sodoms 120dagar
Filmen handlar om 1940talets Italien då 4 högt uppsatta herrar kidnappar 18ungdomar,9 pojkar och 9 flickor för att tillfredställa sina sjukaste lustar och begär i ett stort slott långt bort ifrån omvärlden.
Till sin hjälp har dom 3 stycken prostituerade som ska egga herrarna i huset för att komma på sjukare och sjukare saker under tiden dom är i huset.
Ungdomarna tvingas till de mest avskyvärda handlingar, hela tiden under vapenhot av beväpnade vakter.
Jag kommer ihåg när jag var 13-14 år och gick till den lokala videobutiken och såg filmen i hyllan. Det var ett gult fodral med en stor röd varningstext att man borde överväga om man verkligen ville se den. Filmen var för extrem för att det skulle kunna visas några bilder från filmen på baksidan.
Lockelsen för att se filmen växte och till slut övertalade jag min storebror att få hem dem åt mig.
När jag första gången såg den tyckte jag att den var extremt äcklig, det äts avföring under tvång, det är tortyr och förnedring och våldtäkter mest hela filmen.
Filmen är indelad i 3 olika delar
Maniernas Krets
Skitens Krets
Blodets krets
Dom tre delarna talar ju kanske för sig själva. Och filmen tappas upp ju längre man tittar.
Nu när jag sett den ett antal gånger så tycker jag istället hur konstigt det än kan låta att Saló är ett mästervärk utan dess like.
Om man bortser från allt äckel och istället fokuserar på budskapet filmen faktiskt har så är det en spark mot hela samhället och ett förakt mot fachismen som var i Italien.
Boken som filmen bygger på är skriven av Markis De Sade och skrev på ett gigantiskt papper på mentalsjukhuset där han senare avled. Boken är 100 resor värre på alla sätt än filmen, Men Pierre Paolo Pasolini har fångat det mesta på ett bra sätt. Därimot får man i filmen inte reda på så mycket om karaktärerna som man får göra i boken
De 4 uppsatta herrarna i filmen visar en otrolig avsky mot allt som har med allt som anses vara "normalt" i den vanliga världen. Dom citerar diverse filosofer och hyllar anarkismen. Dom njuter av att se folk gråta och vanhelgar så mycket dom bara orkar.
Ordet ondska dyker upp hos mig om jag ska förklara filmen med ett enda ord.
Filmen är otroligt mörk och det är en riktigt klaustrofobisk stämning hela filmen. Det är kallt och sterilt i domrum man får se och det filmas nästan ingenting utomhus. Det gör också en hel del i stämningen. Det är ett paradis dom befinner sig i när man ser utsidan. Soligt, varm och ett slott vid havet. Inne är det dystert och fyllt av hat.
Vissa scener känns riktigt jobbiga att titta på, bland annat så förnedras en kvinna inför samtliga i slottet att äta avföring med en sked.
Även om effekterna kanske inte känns så välgjorda med tanke på filmens ålder så skapar det ändå äckelkänslor hos mig och man funderar på hur den här filmen lyckades komma igenom censurer och även gå på svenska biografer.
Den enda musik man hör förutom i slutscenen är ett piano av en kvinna som även hon är anställd av de 4 herrarna.
Hennes musik är vemodig och sorglig och spelas upp när de prostituerade berättar sina berättelser.
Filmen är från 1975 och finns att köpa i Sverige. Den utgåvan vill jag därimot passa på att varna er för. Köp istället Criterions 2disc utgåva som släpptes för en tid sedan då bilden och ljudet är förbättrat till max och får filmen att inte kännas speciellt gammal som den svenska utgåvan gör.
På Criterions utgåva finns det även massor utav bonusmaterial med intervjuer och dokumentärer.
Det här är en film som man antingen älskar eller hatar.
Jag älskar den, dels för stämningen, dels för hur vågad den är.Sist men inte minst är det riktigt bra skådespelare på vissa håll. De fyra herrarna lever sig in i sina roller med kuslig trovärdighet. Likgiltigheten lyser i ögonen på dom och dom njuter varenda sekund dom är med på bild.
Regisören Pasolini dog strax efter att filmen kom, vilket jag tycker var synd. Skulle ha varit intressant att se vad han kunnat komma med för mer filmer och om han skulle lyckas göra någon bättre än Saló.
Saló är en film som ni borde se om ni får chansen. Ni kommer vad ni än tycker att aldrig glömma bort den
Criterionutgåvan finns att köpa för ett bra pris här
Recension av filmen Juno
Juno handlar om den 16åriga tjejen Juno MacGuff som råkar bli gravid efter att ha hamnat i säng med sin bästa vän.
Hon överväger först att göra abort men bestämmer sig istället efter mycket tankar och funderingar att istället adoptera bort barnet till ett par som inte själva kan få barn.
Man få nu följa hennes graviditet och tankar och se vad som rör sig i en gravid 16årings liv.
Det har skrivits och pratats mycket om filmen Juno. Jag hade ingen aning om vad den handlade om förutom att huvudpersonen är en gravid tjej,men igår följde den med i en Amelia tidning som min sambo hade köpt så jag gav den en chans.
Filmens huvudperson Juno MacGuff spelas av Ellen Page, Henne har ni kanske sett i drama/thrillern Hard Candy?
I Juno spelar hon som sagt en gravid 16åring som väljer att adoptera bort sitt blivande barn till ett par hon hittar i annons om adoption. Paret spelas av Jason Bateman och Jennifer Garner.
Vänskapen mellan paret och Juno är lite av kärnan i filmen och man får känna karaktärerna på många olika sätt.
Mellan Juno och Jason Batemans karaktär diskuteras det musik, skräckfilmer och instrument med mera.
Det känns bra och genomtänkt att fokus inte bara inriktar sig på adoptionen utan även intressen och tankar om helt andra saker utan att det gör att filmens handling kommer i skymundan.
Pinsamheter och missförstånd förekommer även det och man drar på smilbanden ett stort antal gånger, speciellt dom gånger som Junos bästa vän och barnets far dyker upp, han spelas utav Michael Cera som vi bland annat sett i komedin Supersugen.Tyvärr ska jag säga är han inte med så mycket som man önskar att han borde.
Vore det inte för alla bra skådespelare skulle den här filmen falla samman och bli bortglömd i samma stund som man stänger av. Handlingen är ganska så enkel igentligen. Men därimot känns det som en ganska viktig film som visar att man kan vara mogen och ta viktiga beslut trots en ung ålder. Det budskapet lyckas verkligen Ellen Page leverera med trovärdighet. Desamma gäller Jennifer Garners roll som blivande adoptivmamma som i början är ganska skeptisk till Junos unga rebelliska framtoning, till att sedan bli nära vän och se bortom ålder och livstil.
Nu ska jag inte berätta för mycket men det händer mycket i Junos värld som ni borde ta och se om ni inte redan gjort det.
Det här var faktiskt en riktigt bra film som jag tror många skulle uppskatta att ha sett. Speciellt om man har eller kanske planerar att skaffa barn.
Den medföljer som sagt i senaste numret av Amelia så passa på och köp den nu när det för en gång skull medföljer en bra film.
Twilight
Twilight är en ungdomsfilm och är baserad på en bok som har den svenska titeln "om jag kunde drömma" som är skriven utav Stephenie Meyers.
Filmen handlar om Bella som med sin pappa måste flytta till en liten håla i Washington där solen sällan lyser.
I skolan faller hon för den tystlåtna Edward. När Bella försöker ta kontakt så undviker Edward henne direkt och vägrar prata med henne.
Efter diverse mystiska händelser börjar hon förstå att han är mer än bara människa, han är vampyr och dom kan inte slita sig ifrån varandra trotts alla de faror de skapar de båda.
Jag hade inga som helst förhoppningar om den här filmen, jag var nästan lite trött på filmen innan den kom på grund av all hysteri omkring den. Men jag gav den en chans iallafall.
Vampyrfilmer gillar jag, Bram Strokers Dracula och En Vampyrs Bekännelser är fruktansvärt bra.
Men Twighlight ser jag dock mer som en romantisk drama/thriller med vampyrinslag för ungdomar.
Det är som sagt en kärleksaga mellan vampyr och människa.
Det är en ganska seg film. Det händer inte så mycket och det tar tid innan själva filmen kommer igång, Därimot är det en väldigt snygg film, mycket vackra färger och fina miljöer och det här är, trots att jag inte tyckte filmen var speciellt bra en av de filmer jag helst vill se på Blue Ray.
Skådespelarna är väldigt bra och övertygar i sina roller. Robert Pattinsson som spelar Edward behöver knappast oroa sig över kommande filmerbjudanden.
Förväntar du dig blod och onda mörka vampyrer som biter folk i halsen så är det här ingenting för dig. Då ska du nog titta på Bloodstone eller Blade istället.
