Hifi och Film

Filmen är gjord av  Sam Mendes som tidigare gjort familjedramat American Beauty, men det som skiljer filmerna åt är att Revolutionary Road har inte det sarkastiska och ironiska stänket av humor som American Beauty har. Istället bjuds vi på ett mörkt vemod och en resa i två människors liv.

Kate Winslet och Leonardo Dicaprio är fullkomligt lysande som ett gift par. Deras personkemi känns riktigt verklig och övertygande på många sätt. Nu är dom inte längre dom undomar vi såg i Titanic utan nu är det istället medelålders människor med krossade drömmar och vuxna problem. Det skulle lika gärna kunna vara "Titanic 2, vad hände sedan?"

Leonardo DiCaprio spelar Frank Wheeler som avskyr sitt jobb, han hatar det av hela sitt hjärta, men han ser det som sin plikt att gå dit och dra in pengar till familjen så han accepterar situationen. Men han vill bort från huset staden och det tråkiga liv dom lever i förorten.
Kate Winslet spelar Franks fru April som  drömmer om teatern och att bli en stor stjärna,hon vill precis som Frank bort från staden,huset och det liv dom lever.
Båda vill ha en förändring men ingen vet hur dom ska göra. Men så kommer April på idén att flytta till Paris. Frank har tidigare pratat om Paris och hur vackert det är. Drömmar börjar växa, och nya, större problem än tidigare föds och rotar sig djupare och djupare in i deras liv.

Revolutionary Road fungerar precis som med American Beauty att man ibland kan känna igen sig på många sätt. Det är många frågor i filmen man kommer på sig själv med att tänka eller har tänkt ibland. Var det här allt? Var det det här jag ville egentligen? Varför gjorde jag inte det när jag hade chansen?

Filmen handlar om att bryta mönster, vara impulsiv och strunta i vad folk tycker och tänker. Att vara fri och att inte mäta sig med andra hela tiden. Men också att man får ta konsekvenser och att man får vara beredd att saker och ting inte alltid går som man vill.

Filmen är 119minuter lång men känns betydligt kortare tyckte iallafall jag. Filmen växer ju längre man tittar och även om tempot är ganska långsamt så hinner det hända otroligt mycket hela tiden. Att göra en höna av en fjäder är ett ordstäv som passar väldigt bra i det här sammanhanget.

Utöver skådespelarna är fotot, precis som i American Beauty lysande även det. Det är smådetaljerna som gör det. Bland annat i en scen när Frank stiger av ett tåg i början av filmen då alla ser mer eller mindre likadana ut med hat och kostym. Det låter säkert inget speciellt när ni läser det, men när ni ser filmen kommer ni förstå vad jag menar.

Den här filmen vart nominerad till 3 oscars. En av dom gick till  Michael Shannon  för bästa biroll. Han spelar en psykiskt sjuk son till mäklaren (spelad av Kathy Bates) som sålde huset till Frank och April.
Hans roll är fullständigt lysande. Han säger precis vad han känner och tycker och är lite om en väckarklocka både för Frank och April.

Är filmen bra då? Absolut. Jag har aldrig varit speciellt mycket för dramafilmer men den här typen av film gillar jag. Familjeöden som känns och kan vara äkta. Allt kanske ser perfekt ut, men bakom stängda dörrar växer ett levande helvete sig större och större.
Det kan vara grannen, det kan vara din bästa vän. Det kan en dag vara vi själva som drabbas, men vi vet inte varför eller vad som egentligen hände.

Det är en levande film, man minns den och man älskar den.  Betyg 4/5.
Filmen finns att köpa för ett bra pris på Discshop och är värd varenda krona