Hifi och Film

Sverige var en gång i tiden riktigt bra på att göra komedier som verkligen fångade folks hjärta. Exempel på några filmer är Sällskapsresan, Repmånad och den första Göta Kanal. Vad som gjorde dom filmerna så fantastiska var att det fanns bra manus, bra skådespelare och mycket varm humor.

Det var länge sedan, mycket länge sedan.

Den nya filmen Kommissarie Späck är även den en komedi. Den har därimot ingenting gemensamt med de gamla klassikerna jag nämde tidigare.  Kommissarie Späck är dålig. Riktigt dålig och kan vara en av de sämsta filmer jag sett på mycket länge.

Filmen är en svensk variant av den humor som finnss i Hot Shots och Nakna Pistolen. Fast Kommissarie Späck skämtar med polisfilmerna Beck, Huss och Wallander.

Bakom denna katastrof till film ligger Fredde Granberg. Av humorn att döma så kom inte det som en överaskning. Han har en speciell stil som funkar i små mängder, men att stå ut med den i en långfilm är inte det lättaste.

Filmen handlar om Mårten Späck. Han är kommissarien som alltid är hungrig och han äter oavbrutet filmen igenom. Till sin hjälp har han Grynvald Karlsson och dom ska lösa ett mord.
En man har hittats. Han är genomborrad av knivar, skedar, gafflar och även en pepparkvarn.
Kommissarie Späck misstänker en seriesjälvmordsmördare.

I jakten på självmordsmördaren kommer poliserna tillsammans med polisen Irene Snusk in på ett litet sidospår som visar sig vara det värsta brottet i svensk kriminalhistoria.

Låter det skoj? Det finns vissa skämt som är roliga. Men det är inte många. Problemet med filmen är att det känns som dom har ett reservskämt direkt efter förra skämtet för att vara säkra på att man ska skratta minst en gång per scen.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad som gör att jag faktiskt avskyr den här filmen. Men det kan vara för att det är skämt efter skämt efter skämt och att inget av dom är speciellt kul. Det kan också vara för att huvudpersonen som spelas av Leif André inte passar i rollen, han ser även uttråkad ut och kan inte agera i den här typen av film. Det kan också vara att filmen känns otroligt krystad och inte alls intressant. Jag kan inte säga att jag såg fram mot den här filmen, men att att det skulle vara så här urbota dåligt kunde jag inte ens föreställa mig.

Den som "räddar" filmen är Johan Hedenberg som spelar Grynvald. Han gör faktiskt en riktigt bra tolkning av den sura och mycket förbannade polisen Gunvald Larsson. Och det är också Grynvald som gav mig det största skrattet i en scen som handlar om en tyskdubbad polis som pratar i osynk.

Men annars är det bara dåligt. Dåligt och långtråkigt. Jag känner att jag inte har mer att skriva om den här filmen. Jag brukar skriva mer ingående om skådespelare, budskap med mera. Men jag har inget intresse av det när det gäller den här filmen. Det finns inte, fast jag anstränger mig något som får mig att slösa energi på att skriva mer än nödvändigt om den.
Den är sämre än Göta Kanal 2 och 3. Det är helt sanslöst.

Köp den inte. Se den inte. Ladda inte ens hem den. Se sällskapsresan eller en valfri svensk film. Alla är bättre än Kommissarie Späck.

Filmen handlar om Desiré som arbetar som bibliotekarie i Luleå Hon umgås med intilektuella vänner, bor i en dyr och fin lägenhet och dricker espresso från sin dyra espresso maskin. Därimot har hon ett väldigt tråkigt liv och drömmer om att hitta den sanna kärleken.

En dag på kyrkogården ser hon Benny, han är Desirés raka motsatts. Han är mjölkbonde som bor på en gård, han dricker pulverkaffe och bryr sig inte om världsliga saker som dyra prylar eller storstads liv.

Dom får ögonkontakt deras liv kommer nu aldrig bli som förr

Detta är en svensk film av Kjell Sundvall som slog lite av ett biorekord när den kom. över 900 000biobesökare på en svensk film är riktigt riktigt bra. Filmen är baserad på Katarina Mazettis roman som även den gjorde succé.

I huvudrollerna ser vi Michael Nykvist och Elisabeth Carlsson. Dom spelar två ganska bleka karaktärer och det ser faktiskt ut som att dom inte har sminkats i onödan för att se så tråkiga ut som möjligt.
Missförstå mig inte nu, det passar med deras osminkade utseenden för då syns kontrasterna tydligare mellan Desiré och Benny och deras inre lidande och sorg träder fram lite tydligare.

Det är också just det som Benny och Desiré  igentligen har  gemensamt  i filmen, saknad och sorg. Benny saknar sina avlidna föräldrar, och Desiré saknar sin man som även han är avliden. Därav deras möte på kyrkogården i början av filmen.

Det är en ganska mysig historia, dock så är den ganska förutsägbar och man förstår tidigt hur det kommer att bli. Det blir missförstånd, lite gråt, kulturkrockar med mera.

Men trotts det så gillade jag den här filmen. Jag brukar inte tycka att svenska filmer brukar vara något vidare men den här var faktiskt helt okej, Man skrattar en hel del just för att Desiré är väldigt talför och planerande, medans Benny är otroligt kortfattad och rakt på sak. Kontrasterna kunde inte bli mycket större och Michael är den som man fastnar mest för i den här filmen.

Jag har inte sett så mycket med honom tidigare, men jag kommer garanterat ge honom fler chanser efter att ha sett Grabben i graven brevid.

Det här är nog ingen film jag kommer se fler gånger men jag är glad att jag har sett den iallafall och kanske man borde se lite mer svenska filmer, det finns ju uppenbarligen en del guldkorn om man letar lite.

Ge den här filmen en chans om ni hittar den. En klassisk svensk drama/komedi när den är som bäst